Magiska möten som bygger relationer

– Idén till Kultumöten kom till när vi, som erfarna utbildare inom interkulturell kompetens, såg att våra kunskaper behövs i samhället. Att arbeta med att öka den interkulturella kompetensen tänker vi är vårt bidrag till ett starkare mångfaldssamhälle, berättar Kajsa.
 
– Vi studerade båda två på ett internationellt mastersprogram och såg att vi kunde göra nytta tillsammans. Kajsa som studerat beteendevetenskap och med bakgrund som teaterpedagog med inriktning mot interkulturell kommunikation och konflikthantering, och jag med inriktning mot psykologi, kommunikation och coachning och med erfarenhet från internationella projekt, berättar Alena.
 
Som stöd i projektet har de också Pavel Rodin, forskare inom media- och kommunikationsvetenskap.
 

– Vi ville komma utanför stängda mötesrum och universitetssalar och startade föreningen InterAct som en möjlighet att arbeta mer med socialt entreprenörskap. Eftersom vi är ett internationellt team kan vi skapa bra mötesplatser både för svenskar och personer från jordens all hörn. Vi kan förstå och lyfta flera perspektiv på hur det är att mötas över kulturgränser i Sverige, betonar Alena.

Hur är det då med värderingar och kultur? Vi tror ju att vi har samma värderingar med oss hela tiden och att kulturen inte förändras. Men hur är det egentligen? Kajsa reder ut begreppen.
 
– Det vi mäter i kultur är ju värderingar som förändras mycket långsamt, medan beteende kan förändras snabbt över tid. Ett exempel är vårt fredagsmys här i Sverige. Barn som växer upp idag har fredagsmys med tacos, men det är ju inte något som vi som är vuxna känner igen från när vi var små. Värderingen ligger i att vi gärna vill ha det trivsamt och gott och ta det lugnt tillsammans, och då passade ju fredagsmyset in som kulturell bärare för den värderingen, berättar Kajsa.
 
– Och betraktarens utgångspunkt är ju avgörande för hur man ser på olika saker, betonar Alena. Om vi exempelvis frågar någon från USA om Sverige är ett individualistiskt eller kollektivistiskt land så är svaret ganska givet att amerikaner ser svenskar som kollektivistiska för att svenskar har en samhällsmodell som en amerikan ofta definierar som sådan. Men faktum är att Sverige faktiskt rankas som ett individualistiskt land, särskilt när det gäller personliga värderingar.

– Vi arbetar mycket med att bygga relationer för att undvika kulturkrockar. Genom förhöjd kulturkompetens kan faktiskt olikheterna istället stärka samarbete människor emellan och förbättra resultat, berättar Alena.
 
Just okunskap är många gånger grunden till brist på förståelse för andra kulturer. Vi tycks också vara mycket mer lika våra medmänniskor än vi tror, oavsett var vi kommer ifrån.
 
– Det är ju människor som möts. Vi råkar vara olika och komma från olika ställen i världen men det är människor som möts. Generella jämförelser och specifika drag är ord som vi gillar, betonar Kajsa.

Många av diskussionerna och frågorna bland workshopdeltagarna handlar också om huruvida man ska anpassa sig och i s nå fall hur.
 
– Vi samtalar ofta om anpassning och vad det innebär. Vi anpassar oss alltid, det gör alla människor i alla situationer, men vi brukar tala om att man ska anpassa sig till en nivå utan att man förlorar sig själv. Det är den nivån man bör hitta, säger Kajsa.
 
När känner man sig då svensk? Det är en fråga som kommer upp på alla workshops, oavsett vilka som medverkar.
 
Vissa personer med utländsk härkomst känner sig svenska när de kommer tillbaka till sitt gamla hemland, för det är då det blir tydligast att man inte längre gör eller beter sig så som man gjorde tidigare.

– Vi hade en utlandsfödd person som tyckte att han kände sig svensk när han kom till sitt land och hans vänner upplevde att han blivit mer tystlåten än innan. Ett annat exempel är en kvinna som i Sverige inte använder högklackat och då känner hon sig svensk, skrattar Kajsa. Eller när man börjar fira högtider, som julen. Andra menar att man blir extra svensk när man som svenskfödd flyttar utomlands, för då förstärks lätt värdet av den egna kulturen.
 
Det blir också mycket glädje och aha-upplevelser för deltagarna.
 
– Det mest gripande var när jag fick en stor, varm jättekram av en albansk kvinna. Hon var så överlycklig för att hon äntligen förstod en massa saker som varit otydliga och också förstod att andra kände likadant som hon gjorde. Och det finns ett jättestort behov av kunskap, betonar Kajsa.

– Och det finaste med det här projektet är att människor känner att de möts på riktigt, även om vi jobbar med korta samtalsövningar och bara har några timmar på oss vid varje tillfälle. Människor upplever att man har mötts. Och sedan har vi haft en väldigt lång fikarast. Där uppstår också möten, betonar Alena.
 
Fikarasten anses ju vara en ganska typisk svensk företeelse. Finns det även några typiska svenska drag?
 
– Svenskar är väldigt direkta och rakt på sak i sin kommunikation, men har samtidigt starka drag av konfliktundvikande och drar då sig undan. Det kan bli konflikter mellan personer som är mer direkta eller mycket indirekta när det kommer till att ge kritik, betonar Kajsa.

När det gäller rekrytering till workshopsen har det varit lättare att få med personer med bakgrund från andra länder än Sverige. Helt enkelt för att de förstår att de behöver den här kompetensen, och för att de vill anpassa sig men vet inte riktigt hur eller till vad.
 
– Vi tror att svenskar i en global värld, och som del av ett mångfaldssamhälle, också behöver kunskaperna. Men det blir såklart inte lika tydligt för dem. Men behovet för kulturell förståelse och behovet av kulturell självinsikt är stort både bland allmänheten och inom affärskulturen, som också blir allt mer global, säger Alena.

– Utifrån en ökad globalisering och ett samhällsbyggnadsperspektiv så är vår vision folkbildning i interkulturell kommunikation i större skala, för kunskapen behövs, betonar Kajsa.
 
– Och vi vill gärna växa och göra något större där vi utvecklar träning för tränare för att på så sätt kunna sprida kulturmöteskonceptet vidare i ett större sammanhang, avslutar Alena.